jocke86

Idag är det måndag.
En alldeles särskild och speciell måndag som är min privata flaggdag.
En sån där dag som är större än alla nationaldagar och drottningsfödelsedagar som finns.
Idag är det på dagen 2 år sedan jag mötte Ebba och Andréa för första gången.

Det var ganska så kallt och AIK hade just åkt ner i det allsvenska hockey-träsket.
Martin tyckte jag behövde gå och se lite (riktig?) hockey och drog med mig till Globen.
På väg dit dök Ebba och Ulle upp.
Den kvällen möttes Solna AIK och Skellefteå AIK på Hovets is och det var den andra matchen i en serie av två där AIK känt att pubilkstödet går ner och därför vädjat till fansen att komma.
Och visst kom det folk.
En publik på nära 8000 gör den matchen till den största hockey-match jag någonsin sett live (fast jag är inte helt säker. Det var ju ändå en sjuhelsikes massa folk på Södertälje-Modo förra året...ni vet Foppa...).
Jag minns inte alltför mycket av den matchen.
Bara vissa huvuddrag som att den slutade 4-2, att AIK:s målvakt (Jocke Persson #31) blev skadad, att jag och Martin köpte varsin t-shirt och att vi fyra utgav oss för att vara norrlands-fjortisar för att komma in billigt och överhuvudtaget.
Jag minns också att det var första gången i hela mitt livet som jag mötte AIK-Jonas.

Efter matchen skulle Ulle hem till sig och Ebba undrade om jag och Martin ville hänga med hem till hennes (Ebbas, inte Ulles) kompis som fyllde 16 och firade detta med smörgåstårta.
Det var väl inte mer än naturligt att man kände sig lite utanför och som ett litet bihang som tjejerna fik dras med för att få umgås med Martin.
Jag minns fortfarande hur vi åkte tunnelbanan mot Solna och inte Sundbyberg, eftersom Martin och Ebba ville åka med alla AIK:are.
Då fick vi visseligen gå en bit, med Andrea, från Näckrosen...men vad gjorde det när man hade en sån underbar kväll?

Två dagar senare, en söndag, gick jag och Martin på match igen.
Då mot Piteå.
Men det blev ju inte ens i närheten av samma sak.

Sen den helgen har min del av världen förändrats.
Ni vet, den där lilla delen av världen som man tror är oändlig men som enligt Google Earth inte sträcker sig mer än några pendeltågsstationer bort.
På dessa två år har man hunnit med en hel del.
Det har varit långa och allvarsamma diskussioner om vad Peggy, Kent och Mando egentligen sjunger om.
Det har varit övernattningar hos Ebba (där jag långsamt insett att jag är hennes mammas svärmorsdröm).
Det har varit E-type på Gröna Lund, en Sälenresa, en Popagandafestival, halvusla Jocke Berg imitationer med toapapper i munnen och en båtmässa i Älvsjö.
En och annan fysiklektion med Rune Samuelsson eller Lars Puke och Biologi med Karin Magnusson har väl hunnits med.
Nån promenad i vårsolen vid Lötsjön och Råstasjön kanske.

Kort sagt kan det nämnas att jag kanppt minns livet hur det var innan fredagen den 24 oktober 2003.

Bortsett från ett par ögonblick (nationaldagen 2003, lillasysterns födelsedag...) är det inget man heller vill minnas.

På onsdag är det 1 år sedan Andrea fyllde 17 och jag mötte Philip och Maria för första gången.

Jag vet inte om det beror på att förra året var ett skottår eller något annat, men det känns som om den dagen var vansinnigt längesedan.

Men det tar vi i övermorron.

Då ska jag berätta historien om hur Martin slog in en rockring i orange papper och när Ebba gömde 20 tonåringar i sin pappas vardagsrum.

Kanske hinner jag med att förklara varför jag har så fantastiskt många bilder på Maria på datorn.

Nu ljuder musiken till Peggy Lejonhjärtas "Rop" ut ur högtalarna och skivan har nått sitt slut.

Så även detta inlägg.