Ryan Adams & Syster Sofia & Keane (and some idiot Cardinals)

Nu är det såhär.
Jag vill gå och se Håkan Hellström.
Men eftersom Håkan är en sån där konstig typ som bara gör jättesorgliga låtar är det nog bara syrran som vill gå med mig.
Syrran är snäll eftersom hon, liksom jag, är lite sådär depp-halvestet-typ (det blir väl så när man delar gener) och gärna hänger med och ser alla möjliga typer.
Om hon bara kunde bli 18 nån gång, och om The Killers kunde ta och pallra sig hit nån gång, skulle det vara perfekt.

Nu kommer Ryan Adams & The Cardinals hit.
Ryan Adams är troligtvis världens deppigaste rocksångare.
Har man gjort två EPs som heter "Love is Hell Vol 1" och "Love is Hell Vol 2" (som sedemera blev ett helt album betitlat...just det "Love is Hell").
Bland låttitlarna hittar man "Not to Self: Don't Die" och "World War 24".
Men har har också gjort en låt som heter "Hallelujah", så helt mega-nere är han ju inte.
Bästa albumet tycker jag är "Rock n' Roll" från 2003.
Där finns en låt som heter "So Alive" som är helt fantastisk.

Tyvärr är giget på Berns, så min syrras chanser att komma in är ganska så slimma.
Men biljetter finns det gott om.
Jag kanske borde ta det som ett tecken på att det verkligen är en snubbe som BARA jag gillar.

Konserten är i alla fall fredagen den 13 oktober...kanske också är ett tecken.

PS. Söndagen den 12 november är det väl ingen som vill se Keane på Globen Annexet heller...

Lycklig&Förvånad...men inte riktigt

Det är en dag av sorg.
En dag av skadeglädje.
En dag av lycka.
En dag av förvåning.
En dag av frustration.

Finland vann ESC i Aten.
Själv hoppades jag hårt på Litauen (och självklart Sverige).
Tyckte också att Malta och Danmark fick till det.
Britternas "Hard knock life"-imitation var härlig.

Det var inte mer än att man drabbades av skadeglädje när Lordi vann.
Alla världens schlagerbögar måste slitit sönder sina fina 600-kronors-frisyrer.
Inget emot dem, men lite kul är det när de blir förtvivlade och arga.
Som att se Martin på Råsunda när AIK får spö av nåt soplag från Övre Soppero eller så.

Men jag har även fått känna på skadeglädjens andra sida.
En av mina favoritmänniskor slutar i en av mina favoritserier.
Möjligen är det inte sant, ty informationen kommer från aftonbladet.
Samma tidning som hävdade att skådespelerskan i fråga skulle vara tillsammans med Runar.
Men om det nu är så illa att hon slutar (och kanske ser något pilskt i Runars blick) vore det sorg av högsta graden.
Hemskt, för att att inte nämna fruktansvärt.
Men samtidigt obegripligt.
Nån gång måste allt ju ta slut, men att det skulle sluta såhär hade man aldrig väntat sig.
Om nu aftonbladet har rätt är jag också lite förbannad på dem eftersom dom nu förklarat hur allt kommer sluta.
Det borde vara ett brott på mänskligheten.

På onsdag ska vi supa med Tohan.
På torsdag ska vi supa med Alkoholisten (som därmed börjar få konkurrens).
Ja jävlar.

Ladda hem "Donät belive the truth" med Oasis.
Tokbra.

Hrvatska

Snälle Melle tar bollen med handen.
Solklar straff!
Miljoner svenskar skriker, spelarna på planen blir hysteriska.
Men Lagerbäck tar sakta upp PÄRMEN och skriver "56' - straff" och sen är det nog med det.

Eller när Zlatan klackar in bollen över Vieri till 1-1 i EM:s läckraste match.
Tommy vrålar, springer och kramar allt som rör sig eller står still.
Lasse Liten tar upp pärmen.
"88' - mål, Sverige" och bredvid Z. Ibrahimovic sätts ett streck i kanten.

Men ni ska få se.
Världen ska få se när den magiska PÄRMEN tar Sverige till semifinal nästa år.
Då är jag på plats.
Tillsammans med mina vänner och tusentals andra svenskar.
Dock förlorar vi semifinalen mot Tyskland med 2-0 och bronsmatchen avgörs i 74:e minuten när Tjeckiens Jan Koller nickar in bollen bakom chanslöse Isaksson.

Väl mött på Olympiastadion i München nästa år.
Vi kanske kan ta en öl och snacka bloggar efter förlusten?