jocke86

I mitt förra blogg-liv, på playahead ni vet, hade jag en period (ganska exakt mellan Marias födelsedag och min födelsedag om jag inte minns fel) när jag tyckte av Lars Winnerbäcks "För dig" var världens bästa låt någonsin, alla kategorier.
Detta var en mycket tung period i mitt liv eftersom jag då hade missat att ta med låtar som "Where the streets have no name" och "747" i beräkningarna.
Nu har den misslyckade matematikern fått återfall.
Inte blir omtycket mindre av att man hört självaste sjömannen Håkan Hellström sjunga den live.
Nej.
För fan.
Om jag någonsin dör vill jag ha den på min begravning.
Fast då ska den heta "För er" och tillägnas alla mina nära&kära.
Det ska sjungas:

Jag har sett varenda vrå av Sveriges land.
Jag har vandrat runt i loger och på Grand.
Jag har letat efter ro för min skakande hand efter er.

Ni har resan jag velat ska ta fart.
Ni är gåtan som jag aldrig löste klart.
Ni är början på något nytt och nånting underbart för mig.

När hösten kommer och tiden gått för fort.
När allting känns på rutin och redan gjort.
Då ska jag samla mina krafter och göra nånting stort för er.

Jag är hög nu sen den dagen när ni kom.
Jag är hög nu och kan inte somna om.
Jag undrar om jag någonsin ska nyktra till nån gång med er.

Det sägs att kärlek lovar stort, men håller tunt.
Ni kan kalla det förnuft men aldrig sunt.
Det är väl sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt med er.

Jag har vandrat som en vilsen stenstaty.
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly.
Det här är slutet på en resa och början på en ny med er.

Det är med Lars Winnerbäck som med U2:
Man kan säga vad man vill om de två artisterna.
Men blir man inte lyrisk när man hör "För dig" eller "Where the streets have no name" är man ett hjärtlöst, känslokallt svin som borde spärras in långt från mänskligheten.

Idag har jag lastat hem en massa udda saker med LW.
Äger fett najs...