If I could, I would let it go...
Igår satt jag som klistrad framför teven.
Eftersom jag inte kunde titta på U2:s Vertigo-gig från Chicago stoppade jag in gamla hederliga "Elevation 2001 - Live in Boston" istället.
Äckligt bra.
U2 är troligtvis världens bästa band, någonsin, alla kategorier.
Där, i Boston, lirade dom "Bad", en gammal dänga som ger mig gåshud.
Varje gång jag hör "Bad" tänker jag alltid på en kväll hemma hos Johan för längesen.
Innan AW var Tessans, innan Andrea gillade kent (tror jag).
I soffan på Johans övervåning hade vi bildat böghög.
Jag och Ali med Ebba och Tessan ovanpå oss.
Johan hade satt på "Best fo U2 1980-1990".
Jag sjöng med i låtarna, ty man har inte mycket bättre för sig när man ligger där underst.
"Pride (in the name of love)", "New years day", "With or without you", "I still haven't found what I'm looking for" och "Sunday bloody sunday" passerade.
Så kom den.
"Bad".
På nåt sätt (antingen 10 års planering av Edges effektpedaler och miljoners timmar av arrangemang, eller bara en jävla slump) stannade världen till då.
Allt vad tänka hette lämnade rummet.
Under fem minuter var en liten, misslyckad förortssnubbe utan vare sig flickvän eller körkort ändå världens lyckligaste.
Kanske berodde det på att han precis fått insikt i sig själv eller kanske var det för att han visste att "Where the streets have no name" var nästa låt på skivan.
Men säg den lycka som varar.
Ebba blev kissnödig och var tvungen att gå därifrån.
Gustav frågade varför vi spelade "den där jävla deppmusiken" och bytte till Usher eller nåt sånt.
Då hade Gud kommit tillbaka från toaletten och tänkte "nej men vafan...är Jocke lyckligast på jorden?!...åååååh...man hinner inte ens gå och skita utan att allt ska vändas upp&ner på", tryckte på lite knappar, vred några rattar och sen var allt som vanligt igen.
If you twist and turn away.
It you tear yourself in two again.
If I could, yes I would
If I could, I would let it go.
Surrender, dislocate.
If I could throw this lifeless life-line to the wind.
Leave this heart of clay, see you walk, walk away
Into the night, and through the rain
Into the half light and through the flame.
If I could, through myself, set your spirit free
I'd lead your heart away, see you break, break away
Into the light and to the day.
To let it go and so to find away.
To let it go and so find away.
I'm wide awake.
I'm wide awake, wide awake.
I'm not sleeping.
If you should ask, then maybe
They'd tell you what I would say
True colours fly in blue and black
Blue silken sky and burning flag.
Colours crash, collide in blood-shot eyes.
If I could, you know I would
If I could, I would let it go.
This desperation, dislocation
Separation, condemnation
Revelation, in temptation
Isolation, desolation
Let it go and so to find away
To let it go and so to find away
To let it go and so to find away
I'm wide awake, I'm wide awake, wide awake
I'm not sleeping
Oh no, no, no.
Ni kan ju själva sitta och klura på vilken som blir dagens låt...
Eftersom jag inte kunde titta på U2:s Vertigo-gig från Chicago stoppade jag in gamla hederliga "Elevation 2001 - Live in Boston" istället.
Äckligt bra.
U2 är troligtvis världens bästa band, någonsin, alla kategorier.
Där, i Boston, lirade dom "Bad", en gammal dänga som ger mig gåshud.
Varje gång jag hör "Bad" tänker jag alltid på en kväll hemma hos Johan för längesen.
Innan AW var Tessans, innan Andrea gillade kent (tror jag).
I soffan på Johans övervåning hade vi bildat böghög.
Jag och Ali med Ebba och Tessan ovanpå oss.
Johan hade satt på "Best fo U2 1980-1990".
Jag sjöng med i låtarna, ty man har inte mycket bättre för sig när man ligger där underst.
"Pride (in the name of love)", "New years day", "With or without you", "I still haven't found what I'm looking for" och "Sunday bloody sunday" passerade.
Så kom den.
"Bad".
På nåt sätt (antingen 10 års planering av Edges effektpedaler och miljoners timmar av arrangemang, eller bara en jävla slump) stannade världen till då.
Allt vad tänka hette lämnade rummet.
Under fem minuter var en liten, misslyckad förortssnubbe utan vare sig flickvän eller körkort ändå världens lyckligaste.
Kanske berodde det på att han precis fått insikt i sig själv eller kanske var det för att han visste att "Where the streets have no name" var nästa låt på skivan.
Men säg den lycka som varar.
Ebba blev kissnödig och var tvungen att gå därifrån.
Gustav frågade varför vi spelade "den där jävla deppmusiken" och bytte till Usher eller nåt sånt.
Då hade Gud kommit tillbaka från toaletten och tänkte "nej men vafan...är Jocke lyckligast på jorden?!...åååååh...man hinner inte ens gå och skita utan att allt ska vändas upp&ner på", tryckte på lite knappar, vred några rattar och sen var allt som vanligt igen.
If you twist and turn away.
It you tear yourself in two again.
If I could, yes I would
If I could, I would let it go.
Surrender, dislocate.
If I could throw this lifeless life-line to the wind.
Leave this heart of clay, see you walk, walk away
Into the night, and through the rain
Into the half light and through the flame.
If I could, through myself, set your spirit free
I'd lead your heart away, see you break, break away
Into the light and to the day.
To let it go and so to find away.
To let it go and so find away.
I'm wide awake.
I'm wide awake, wide awake.
I'm not sleeping.
If you should ask, then maybe
They'd tell you what I would say
True colours fly in blue and black
Blue silken sky and burning flag.
Colours crash, collide in blood-shot eyes.
If I could, you know I would
If I could, I would let it go.
This desperation, dislocation
Separation, condemnation
Revelation, in temptation
Isolation, desolation
Let it go and so to find away
To let it go and so to find away
To let it go and so to find away
I'm wide awake, I'm wide awake, wide awake
I'm not sleeping
Oh no, no, no.
Ni kan ju själva sitta och klura på vilken som blir dagens låt...
Kommentarer
Postat av: Andréa
Jag hatade nog kent på den tiden då din favorit plats på jorden var mellan Ebbas lår.
Trackback