jocke86

Enligt statistiken ökar bloggandet i världen.

Med ökat bloggande följer även vissa skitstövlar med.

Ni vet, bloggar som inte ägnar sig åt varken livsåskådning eller ens meningslöst tomprat, utan har fokuserat på förtal och påhopp.

Somliga vet jag som, i detta yttrandefria land, fått lägga ner hela bloggverksamheten för att det kanske var för olämpligt...samtidigt som förtal-bloggarna härjar fritt i cyberspace.

De är för bloggandet vad huliganerna är för fotbollen.

Själv tänker jag ägna dagens inlägg åt glada saker.

Få gånger hamnar man på Debaser med 300 småbrudar (i åldrarna 13-18).
Mina fördomar slog till med en gång och tänkte att flickorna kommer bli riktigt jävla odrägliga när väl konserten börjar.
Men så vart det inte.
Massivt tryck, javisst, men inga armbågar eller fjortis-skrik i öronen.

Alltihop började med en nästan andligt vacker inledning av "Absolutely No Decorum" följt av det där skrevrockiga riffet till "Clamour For Glamour".
Till skillnad från somliga andra band börjar inte The Ark dra av en massa nya låtar bara för att skivan kom ut nyss, utan pojkarna från Småland varierade noggrannt med gamla hits.
Egentligen är en konsert med The Ark mest som en kombination av amerikanska uppväckelsemöten, Pride-paraden och några av de senaste 7 årens största hits.
Bäst under kvällen blir bandet då Ola säger att de ska spela en låt om döden, "One of us is gonna die young".
Till extranummer serveras det ett medley och många minuters prat om hur bra The Ark tycker att The Ark är.
Sen kliver förbandet Laakso in på scen, kören (läs: publiken) tar i för kung & fosterland, och ut kommer "Calleth you, cometh I".

Frågan är om The Ark inte var så bra igår att det nästan är oförskämt mot andra band.
Kanske är det faktumet att de är så makalösa att de flesta andra artister framstår som tondöva klåpare som har lett till skivbranschens kris?
Vad vet jag?
Men helt klart värt 300 spänn var det i alla fall.


Ikväll är det fotboll.
Antingen vinner AIK, eller Hammarby, eller huliganerna, eller ingen.
Mitt tips skulle ligga på oavgjort eller huliganerna, men blir så fallet är det mest troliga att det blir en kombination.
Vi får se om hela matchen går att spela utan att domaren får en skiftnyckel i skallen.

Usch, huligan-jävlar.
Ge fan i min fotboll.
Ge fan i min blogg.

PS. Ikväll ska Victoria få en så stor kram att den raderar ut alla minnen av alla andra kramar någonsin

The Killers är ute på UK turné med Black Rebel Motorcycle Club nu.
Helvete vad jag skulle vilja se det.
Ungefär lika mycket som när Kent turnerade med Cardigans som förband, eller när Mando drog till Japan med Sugarplum Fairy.

Sitter och hoppas stenhårt på Roskilde och lite vettigt musikfolk nu.
Hittils är det ju bara RHCP som står på listan över "måste-se-band" (MCR kommer tyvärr inte in där...än).
Iofs ordnar det sig säkert.
Skulle det bara bli röv-artister som kommer kanske jag och Simon co-laborerar fram nåt.

Idag var det en förläsare som sa att det finns 300 neutriner per kubikcentimeter i universum...så man är aldrig ensam.
Hurra!
Har ätit 3 muffins till lunch å är lite rörig i kistan nu.

Vad får man för 300 spänn?
Tja, jag lyckades komma över skidgoggles (orange lins), kalender och skivor med Paul McCartney, Stefan Andersson, Teo Leo & The Pharmacists och Nina Rochelle.
Lägg därtill att mamma lämnade generösa bidrag för en stor del av min och flickvännens utekväll, och en snabbkalkyl ger att jag ändå hade en ganska ekonomisk dag.

Idag har jag lyssnat på 106.7 och deras framröstade lista över världens 500 bästa rocklåtar någonsin.
Självklart inser man att folk har dålig smak.
Jag är ju inte den som generaliserar, men plats 1-20 handlade i stort sett om Metallica, Guns 'n' Roses och AC/DC.
Visserligen vart det höga placeringar för några av mina favvisar bl.a. "Bohemian Rhapsody" och "Stairway to Heaven".
Men var tog Dylan, U2 och Stones vägen?
Är det fel av mig att vilja ha in nymodigheter som Oasis och Coldplay (observera att Blink182 fick in en stövel genom dörren på listan)?

Jag tycker fortfarande att ingenting slår "Where the streets have no name".
Ljudet av mamma som skär upp italiensk salami eller flickvännen som stönar är inte illa det heller, men det tror jag inte man fick rösta in på listan.

Jag tycker att Björn Olssons "Juli" är något som ingen bör missa.
Björn har en skön Göteborgs-dialekt och bor på Orust.
Som alla andra musiker har han en liten studio i sitt hus.
Tidigare Göteborgsrockare i Union Carbide Productions (som efter några år blev The Soundtrack of Our Lives) som han är skrev han en hoper låtar och spelade in.
Självklart skrev han en låt som hette "Göteborg".

I en annan del av stan satt en annan Göteborgsrockare, Håkan Hellström, och lyssnade på Bob Dylans sång om när han blir kär i den fulaste flickan i världen.
Så kombinerade Håkan två otroliga saker, nämligen den Dylan-låten och "Göteborg" till en låt som han kallade "Fulaste flickan i världen".
Han tjinglade upp lite Broder Daniel-folk (Daniel Gilbert), lite Soundtrack-folk (Fredrik Sandsten) och spelade in.
Skivan sålde snorbra.

Sen gick åren och Håkan tyckte om idén att sno Björns låtar, så han tog hans debutskiva "Björn Olsson" och spelade in en egen i samma tema.
Olssons sånger "Juli" och "Gitarrmelodi" blev "Jag har varit i alla städer" och "Vaggvisa för flyktingbarn" med lite påhittiga texter.

Men mest spännande blev det när Björns namn blev känt utanför stan, ja ända till Årsta i Stockholm där det satt ett gäng outbildade, skitiga, typer och spelade in lite garagerock.
Så for Mando Diao ner till Orust och spelade in sin skiva med Björn som producent.
Om knappt en månad står Mando i Stockholm igen och spelar sina sånger (som de till skillnad från en viss Håkan skrivit själva).
Inte långt därifrån kommer det stå två töntar som knappt hunnit få av sig pjäxorna, än mindre bli av tvättbjörnsbrännan.
Hurra!

I dagarna sitter Martin Sköld och Jocke Berg tillsammans med tre finska supar-polare och spelar in ett nytt genomdeppigt mästerverk som på något mirakulöst sätt får livet att framstå som bedrövligt och underbart på en och samma gång.
Harri går iväg för att sätta på lite kaffe.
Det blev rätt hårt igår.
Markus springer iväg på toan, och genom väggen hör han hur Sami föreslår att bandet drar igenom "Kräm" en gång, bara för att få känna på, och hur Martin börjar protestera.
"Ska man ha 3 eller 2 skopor per kopp kaffe?", undrar Harri högt för sig själv innan han kör svenska lagomversionen och 5 skopor per 2 koppar.
Bandet samlas igen och Jocke propsar på att de ska försöka dra igenom den där nya som ingen lyckats få till ett bra namn på än, men Sami kallar den för "Svinen från Brofors".

Det var ingen dålig lasagne han gjorde.
Ebbas förre pojkvän hade en mamma som gjorde rätt bra lasagne också, men nu började det bli svårt att rangordna vilken som var bäst.
Jocke sprang runt i köket för att fixa pastasåsen, koka pastan och riva osten.
Suckarna blev allt djupare och uppgivenheten större varje gång han försökte engagera Martin till att duka eller åtminstone ta fram servetter.
Men han bara satt där på en stol mitt i köks-kalabaliken och nynnade introt till "You can't steal my love".
Visserligen kunde man förstå honom, en pojke i 20-årsåldern som haft halva inne i nästan en månad innan hon helt plötsligt bröt all kontakt utan att förklara varför.
Det var lite Per-Gessle-Mazarin-stämning över hela prylen att ett gäng kompisar träffas, äter, och spelar in en skiva.
Jocke var inte sen att förstärka känslan när han sa: "Jag har ett hockeyspel där uppe".

"Nej men vafan. Ska vi snacka eller ska vi spela?!", sa Sami.
Man bråkar inte med en långsmal finne som dessutom är smått bakfull.
Jocke slurpade i sig kaffeslumpen och gnällde ut Revolt-III-refrängen.

"Nej, men ska vi gå upp och prova att spela in lite?", frågade Ebba.
"Ja, men skicka iväg SMS om Sälenmöte först", svarade Martin utan någon som helst tanke på att duka av heller, och Jocke muttrade.
Baka Sälenstuga och Sälenresenärer i pepparkaksversion tyckte alla var en väldigt bra idé, men med all säkerhet svår att genomföra inom rimlig tidsram.
"Får jag gratulera? Du är skitfull med stil", nynnade Ebba och kände sig lite stolt över att nästan kunna en hel kent-låt utantill.
Låten hade ju sin charm, det kunde hon inte förneka. Men hon kan ju inte börja gilla kent nu.
"Det vore ju ungefär som om Hitler skulle kramat om Jesse Owens vid Berlin-OS 1936", tänkte hon tyst.


to be continued...

Far away...
This ship has taken me far away.
Far away from the memories of the people who don't care if I live or die.

Starlight...
I will be chasing the starlight until the end of my life.
I don't know if it's worth it anymore.

Hold you here in my arms.
I just wanted to hold you in my arms.

My life...
You electrify my life.
Let's conspire to re-ignite all the souls that would die just to feel alive.

I will never let you go if you promise not to fade away.
Never fade away.

Our hopes and expectations.
Black holes and revelations.

- "Starlight", Muse, 2006

Det finns en stad i USA som heter Las Vegas.
Namnet är spanska (på grund av närheten till Mexico misstänker jag) och betyder De Bördiga Dalarna.
Och få ställen på jorden är så bördiga som just Las Vegas...vad gäller stora byggnadskomplex i alla fall.
Las Vegas har en viss betydelse för mig av många anledningar:

1. Namnet till ett av favoritbanden, "Caesars Palace", kommer från ett kasino där. Tyvärr blev ju Caesars Palace kända i staterna, och då fick de av juridiska skäl byta namn till Casears (eftersom kasinot ville ha namnet för sig själva).

2. 2005 sjöng Martin Stenmarck om "Las Vegas" och kom nästan dyngsist i Eurovision Song Contest. Kents gitarrist Harri Mänty åkte dit och vann en halv miljon, pengar som han sedan skänkte till välgörenhet. För mer info se videon till "Palace&Main".

3. En av mina favoritserier, "CSI", utspelas där. Nämnas bör också att mitt favoritavsnitt av "OC" är det då Ryan och Seth åker till dit. Avsnittet heter "The Strip".

4. The Killers kommer därifrån.

The Killers bildades för en sisådär 4 år sen.
Dom har släppt två album ("Hot Fuss" 2004 och "Sam's Town" i år).
Liksom många andra band som jag gillar, men alla andra i sälengänget (utom Tessan) stör sig på, har de figurerat i "OC".
Killers är ansvariga för en av mina favorittextrader någonsin..."I've got soul, but I'm not a soldier" är ett soul-igt stick till låten "All these thing that I've done".
Just nu är Killers singel "When you were young" något som rullar en hel del.
Dels för det svinhårda introt, och dels för att texten går att associera till en hel del saker (tycker framförallt att "The Devil's water" är ett coolt smeknamn för sprit).

You sit there in your heartache waiting on some beautiful boy to save you from your old ways.
You play forgiveness.
Watch him now.
Here he comes.
He doesn't look a thing like Jesus.
But he talks like a gentleman, like you imagined when you were young.

Can we climb this mountain?
I don't know
Higher now than ever before.
We can make it if we take it slow.
Let's take it easy.
He's in now.
Watch him go!
We're burning down the skyline on the back with a hurricane that started turning when your were young.

Sometimes you close your eyes and see the place where you used to be when you were young.

They say: "The Devil's water, it ain't so sweet".
You don't have to drink right now.
But you can dip your feet every once in a little while.

He doesn't look a thing like Jesus.
But more than you'll ever know.

- "When You Were Young", The Killers, 2006

Idag satt jag och funderade på varför OWC heter just OWC.
Så jag gjorde vad som ligger närmast till hands: slog upp "OWC" på nätet.
Hittade, efter mycket om och men, en film som heter "Blade Runner" från 1982.
Filmen innehåller saker som Harrison Ford, cyberpunk och klassiska citat.
Enligt en sida hade filmen inspirerat låtar från rockband över hela världen, bl.a. Audioslave och just...Kent ("OWC").
Under fliken "citat från filmen" dyker orden "All those moments will be lost in time, like tears in rain." upp.
Den tillgivne kentaren känner genast igen orden från "Rollercoaster" (engelska versionen av "Berg och dalvana").

Men varför just OWC?
Om man kikar närmare in i filmens handling (som egentligen, som alla andra filmer, är löst baserad på en bok. I det här fallet heter boken "Do Androids Dream of Electric Sheep?" från 1968) så återkommer uttrycket "Off-world" en hel del.
Off-world är alltså en benämning på saker som händer utanför vår egen jord.
OWC skulle således mycket väl kunna stå för Off-World Colonization, som ju är något som hela filmen bygger på.

Jag lyssnar efter regn.
Elektricitet i luften.
Det var så längesen att jag glömt bort hur det känns att komma hem.

Samlar tankar till försvar.
På min bäddade säng gör jag en plan.
Med rakat huvud står jag kvar på frivilliga ben.
"Vad var det?"

- "OWC", J.Berg, 1997

Igår var det alla svenska studioalbum och B-sidor som gällde.
Idag var det EPs, engelska album, engelska b-sidor och svenska b-sidor 00-05 som gällde.
Jag vidhåller att min topp3-lista är:
"FF"
"747"
"Cowboys"
Utan inbördes ordning.

"747" är kanske den mest fantastiska låten på grund av att den känns lika spännande om man hör den för första gången som om man hör den för 50-11:e gången.
Jag begriper fortfarande inte exakt vad han menar, eller vad i helvete kostymgubben med metalltuben i videon har att göra med nånting.

Något som man däremot kan konstatera är att Herr Berg är rikets mest poetiske textförfattare, och att hans "wing-man" Sami är rikets bäste på sitt instument (med eller utan servetter i näsan) men ganska korkad eftersom han har två olika hårfärger i videon till "När det blåser på månen".
Man kan också fundera över om inte pojkarna var några kilon tyngre under V&A-eran och sedan bantade ner sig lagom till Döden-eran.


Ebba och jag hade en diskussion om vad som kommer hända i musikväg nästa år.
Lasse W lär ju chilla, Kent kanske börjar repa på nya grejer om man har tur men släpper knappast något nytt.
Roxette kommer kanske ha ett gig innan årsskiftet och sen sätter sig PG och jäser igen.
I och med att 2005 var så in i helvete bra musikår, och 2006 sådär halvbra så måste ju 2007 bli svinsunkigt innan 2008 blir fett grymt.
Johnossi kanske kan komma och ta upp oss ur höstdepressionen?

Igår var nog första gången i Idol då verkligen alla var ruggigt bra.
De man hoppas lyckas följer förväntningarna och de andra överraskar.
Gårdagens klantarsle och Idiot 2006 blev Daniel som sa att "för få känner till låten, så det blir Linda som åker ut".
Då vill jag klargöra ett par saker angående Lindas framträdande:
1. GreenDays "Holiday" var en av fjolårets största hits. James Blunt och Coldplay är nog dom enda som kommer upp i samma popularitet.
2. GreenDay-covers är extremt svåra av 2 anledningar: a) BJ Armstrong har ofta rätt svårsjungna tonlägen, det gäller att vara falsk, men inte för falsk. b) Man ska hålla sig ifrån att välja "Basket Case".

Ett tag satt jag och fundera hur hon skulle sjunga sticket i "Holiday" eftersom det innehåller saker som "Sieg Heil" och "fags".
Men hon lyckades byta ut det mot saker som "broken glass" och annat som är lite TV4-filter-renare.
(Tänk er rubrikerna det hade skapat om Linda sjungit "Sieg Heil". Å andra sidan kanske det bara är jag som lägger märke till sånt. MTV-censuren missade ju det t.ex.)

Felicia var den enda som hade lite grova ord i sig.
Hon (som från mitt håll ser ut att vara flicka) sjöng om att runka och hur härligt det känns.
Jag förstår egentligen inte fortfarande hur INGEN någonsin reagerat emot att Caesars Palace största hit handlar om att dra sig i snoppen.
Vi bor, trots allt, i ett land där vi stoppar GB-glassar eftersom dom heter "Nogger Black".
Samtidigt blev "Jerk it out" en stor hit i staterna, och spelades i reklamfilmer osv.
Men det kanske är Holiday-Sieg-Heil-syndromet som har hänt, och ingen har märkt nåt helt enkelt.

Johan valde den punkigaste låten.
Oväntat ochg originellt.
Markus valde Lenny-låt, men har han inte redan kört en sån?

Jaja.
Nån måste ju åka ut.
Det är tyvärr spelets regler.
Vi får se vem det blir som står kvar till sist.

Erik stod för bästa sånginsatsen.
U2....ojojoj.

Idag drabbades jag av den vidriga förvirringen att jag för en kort sekund trodde sångaren i The Darkness hette Justin Timberlake.
Sen började jag fundera över om det vore värst för JT eller Darkness om det vore så.
Översatt till svenska skulle det kanske bli som om Darin skulle kompas av The Ark.

En väldigt intressant motsats vore ju om rocksångare skulle börja med hip-hop eller R 'n' B.
Tänk er Ebbot Lundberg (Soundtrack of Our Lives) ingå i Natural Bond (Petters Crew).
Jocke Berg kanske kunde bli först i världen med skära-sig-i-handlederna-hip-hop.

Ey yo, mannen.
Checka fetaste stilen.
Farsan har fastnat för silen.
Morsan har tappat profilen.
Yo yo, mina homies blev överkörda med kromade bilen.
Så jag bara glassar i stan.
Ey, jag skär mig som fan.
Pimp my jävla Toyota Sedan.
Det är mörkt om natten och mörkare på dan.

Dagens låt är Vanessa Carltons "A Thousand Miles" som jag alltid blir lika glad av när jag hör.

Häromdagen missade jag Ryan Adams på Berns, och nu visar det sig att Killers inte kommer till Sverige under Europaturnén.
Jag har ätit tacos till lunch, eller i alla fall vad som blev över sen igår.
Tessan börjar konvertera till Lasse-fan.
Om nu bara Killers kunde konvertera till Sverige-fans.

Hockeyn har kommit hem.
Av de sju bästa herrhockeylagen i Sverige kommer fem från Norrland.
Fyra av dem är riktiga norrlandslag, dvs norr om Sveriges mittpunkt.

Även fotbollen verkar vara på rätt spår.
Går det som man vill kan vi ha fyra Stockholmslag i herrallsvenskan och bara två från Göteborg nästa år.

På tal om att åka hem Natalie lämna Stureplan igår efter att ispinnen tolkat Lisa Nilsson i Idol.
Igår blev jag rejält arg på juryn som skällde ut Johan, Felicia, Linda...ja...allihopa, när de flesta var rätt bra.
Markus intog ställningen som den stora erotiska drömmen, och bästa sånginsatsen stod Jessica för.
Undrar om hon heter Thåströmpowergirl på msn...hmmm.
Klabbe utsåg sig själv till Idiot 2006 när han kallade Ebba Grön för progg (vilket är som att kalla Darin för glamrockare).

Idag ska jag ge mig fan på att skriva den där låten jag haft i skallen ett tag nu.
Det ska väl inte vara så förbaskat svårt.
Felicia sa igår att hon var imponerad över folk som kunde skriva svenska låtar...själv är jag svinimpad av folk som kan skriva engelska låtar....och jag kommer bli extremt imponerad över mig själv om jag får ihop nåt överhuvudtaget.

Den som vill höra låtar skrivna av duktiga svenska låtskrivare kan lyssna på följande:
"Blues från Sverige" - Tomas Andersson-Wij
"Hurricane Gilbert" - Håkan Hellström
"Blå December" - Per Gessle

Felicia är tjejversionen av Felix.
Felix är latin och betyder lycklig.
Både Felicia och Felix har namnsdag den 14 januari.
Bland de mer kända Felicia kan nämnas...tja...Idol-tjejen och den tjeckiska Skoda-modellen (Skoda ingår numera i Volkswagen-koncernen).

Enligt metro idag ska Felicia ikväll sjunga "Put Your Records On" som är en låt av Corinne Bailey Rae.

Corinne Bailey föddes 26 februari 1979 i Storbritannien.
Hennes debutskiva släpptes omkring hennes 27-årsdag, i år alltså.
När hon var runt 15 bildade hon och några väninnor ett band som de kallade "Helen".
De spelade väldigt Zeppelin-inspirerat.
För några år sen började hon plugga på universitet och jobbade då på en jazzklubb vissa kvällar.
Emellanåt fick hon spela med bandet på scen där, och då träffade hon sin nuvarande man Jason Rae som spelade saxofon där.
2004 började hon jobba med samme man som satt Craig David på världskartan, och det ledde till att hon fick släppa sin debutsingel i november 2005.
Albumet "Corrine Bailey Rae" som bara månader senare.

Personligen tycker jag Corinne gjort en av årets bästa låtar.
Den är finstämd, glad och somrig.
Kombinerat med Idol-Felicia kan detta bli hur bra som helst.

Veckans babe är hunden Wilma, som är setterrasens svar på Mischa Barton - trådsmal, men ack så vacker.
Dagens låt är Johnossis "Risky Business 1".

Missa INTE:
Idol - 20.00, TV4
Musikbyrån live (Håkan Hellström) - 21.30, SVT2

Den intresserade kan gå in på sr.se/p3.
Förutom att man kan rösta Mando Diao på Tracks så kan man också lyssna på en 2 timmars konsert med Robbie Williams från Wien den 19 augusti (alternativt väljer man att lyssna på en Darin-konsert...men det känns lite osannolikt).
Ikväll sänder samma kanal (P3) ett program om Sugarplum Fairy mellan 20 och 21.

Just klingar Death Cabs "Plans" ur högtalarna.
Det är lite sånt som gäller nu: Death Cab, Coldplay, Tiger Lou.

Såg en konsert med Red Hot som jag spelat in igår.
Det är märkligt och fantastiskt hur musiken är så vansinnigt enkel, utan att någonsin kännas ihålig.
Inga synthar, inga bakgrundsprogrammeringar...bara en trummis, en basist och en gitarrist.
Få gitarrister kan få en gitarr att låta som en hel vägg av gitarrer.
Edge, John Fusciante, och ja...sångaren i Johnossi (även han heter John).
Å andra sidan är det bara John F som backas upp av världens funkigaste basist, Flea.
Och varken Bono eller Johnossi-John har särskilt mycket till rap i sina låtar.
Det öppnar ju för tanken på hur det skulle låta om U2 skulle börja göra Red-Hot-covers.

Nej, det är för mig ett mysterium att RHCP aldrig kallats för alternativ-rock.
Det är ju helt klart rockmusik, men en synnerligen kontroversiell sådan.
RHCP och System of a Down är ju båda ganska udda rockare, och det är aldrig det minsta tvivel om att SOAD är alternativt.
Å andra sidan är ju Alternative-rock en musikgenre som uppstod då amerikanerna ville låta britt-indie på 90-talet, och att tilldela RHCP en sån stämpel vore ju minst sagt ett skämt.

Hur som helst.
Dagens låtar är:
"I Will Follow You Into The Dark" - Death Cab for Cutie
"Deadlock" - Mando Diao
"Ultra Violet (Light My Way)" - U2
"Shiver" - Coldplay

PS. Ska ta och försöka få tag i lite David & The Citizens idag

Om man vill höra något roligt ska man lyssna på Richard Cheeses album "Lounge Against The Machine".
Idén går ut på att han sitter och spelar jazz-versioner av kända rocklåtar.
"Bullet The Blue Sky", "Smack My Bitch Up" och "What's My Age Again" är några av hitsen.
Hahaha...underbart roligt.

Dagens låt är helt klart "A Message" av Coldplay.
För er icke insatta kan jag berätta att det är spår 8 på albumet "X&Y", eller spår Y2 beroende på hur man väljer att tolka och uppdela albumet.
"X&Y" kom ut 2005 och är, i min mening, ett av de allra största albumen genom tiderna.
Det hamnar bland album som "Achtung Baby", "Abbey Road" och "Highway 61 Revisited".

Det finns många tolkningar av just titeln "X&Y".
En av de mer populära och vettiga idéerna är väl att det handlar om allt.
Från den mest avancerade matematik till de skrot och korn vi människor är gjorda av så är det just X och Y som bestämmer.
Tror man att X&Y symboliserar just pojkar och flickor, och därmed även kärleken, kan man möjligen fundera över om inte de första 6 spåren handlar om flickor och de 6 sista handlar om pojkar eftersom numreringen är X1-X6 och Y1-Y6 istället för 1-12.

Hursomhelst innehåller albumet alla delarna för att bli ett ruggigt bra album.
Det finns en mega-hit ("Fix You"), en sån där låt som bara fortsätter och fortsätter ("White Shadows") och den vackra balladen ("A Message").
Lägg också till att "Speed of Sound" vann MTV-pris för årets låt.
Tyvärr hade vi svenskar inte samma smak, vi gav priset för årets låt och album till James Blunt (och sen sjöng vi allsång med Filip&Fredrik).

Man skulle ju kunna dra många (MÅNGA!) paralleller med "Du&Jag Döden".
Musikaliskt är albumen ganska snarlika, framförallt "Square One" och "400 slag".
Mycket bakgrundssynthar och allt låter nästan mer The Cure än The Cure själva, även om Kent går mer åt Depeche-hållet och Coldplay mer åt Radiohead.

Så snälla människor:
Ladda hem, köp, bränn, inte bryr jag mig.
Se bara till för fasen att lyssna på albumet, för jag tror det kommer dröja LÄNGE innan nåt så här bra kommer igen.

PS. Glöm inte bort det dolda spåret "+" som ligger efter "Twisted Logic".

Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen: Är det nån som ska bli Idol är det tamejfasen Felicia.
Ända sen den underbara dagen då Mogge klampade in i hennes liv och tvingade henne att ställa upp i TV4s Rikspucko 2006 Contest har jag tyckt hon är en stjärna som lyser starkare än alla andra Idol-fjollor genom åren.
Just därför hoppas jag för guds skull att hon kommer tvåa.

Vinner man Idol är man oftast väldigt snygg och framförallt grym som sångare.
Problematiken kommer sen när Swartling tvingar denna underbara människa att sälja sin själ till Satan och för evigt bli fast med en massa låtar som någon annan idiot skrivit redan innan man vann.
Det är en sak att en begåvad människa skriver en låt åt en annan, det slutar oftast jävligt bra eftersom låtskrivaren oftast är bäst som låtskrivare och sångaren oftast är bäst som sångare.
En oslagbar kombination (på OC-språk: Unbeatable combination) helt enkelt.
Om däremot låtskrivaren inte har den blekaste jävla aning om vem han/hon skriver låten till är det som att vara döv och försöka koppla in 5.1-ljud.

Skulle man då komma tvåa ligger hela världen under ens fötter.
Man är oftast även här grymt snygg och grym sångare, men man har minst 5 skivbolag som är intresserade av en OCH MAN FÅR VÄLJA!
Daniel Lindström är säkert jättebra, men just Swartling, Satan & CO var inte hans grej.
Det är få människor som faktiskt passar till dom låtarna, så jag hoppas att ingen vinner i år.

Så älskade, älskade, älskade, snälla, rara, söta Felicia: Teama ihop dig med en skön låtskrivare som passar, eller ännu bättre skriv själv.
Gud gav dig en gåva, och därmed gav han mig en.
Släng inte bort det där nu!

PS. Det är ju kul med en metal-kille i Idol topp 20. Med lite tur kanske det kan bli en revolution i samma anda som schlager-Lordi.

20 år av liv betyder ju också 20 år av musik...eller hur.

1986: Soul Deep - Roxette
Att mitt liv och popkarriären för kanske Sverige största internationella popband någonsin skulle komma samma år var ju långt ifrån väntat.

1987: With or without you - U2
Troligtvis har U2s "The Joshua Tree" världens bästa öppning med "Where the streets have no name", "I still haven't found what I'm looking for" och just..."With or without you".

1988: Be the president - Imperiet
Vad har kent, Gyllene Tider och Imperiet gemensamt? Jo. Alla har försökt slå utomlands men misslyckats. Att dom kanske är Sveriges tre största band genom tiderna borde ju säga att vi svenskar alltså har en ganska skum musiksmak.

1989: Vara vänner - Jakob Hellman
En svensk version av typ "Why can't we be friends?". Under det tidiga 90-talet var grunge på tapeten utomlands, medan alla svenska rockband började göra Jakob Hellman-pop. Inget ont om Hellman, shit, mannen e bra.

1990: Personal Jesus - Depeche Mode
"Violator", från 1990, med Depeche, kanske var årets stora album. Troligtvis var "Personal Jesus" största hiten i alla fall. Gubbarna var och är fortfarande 80-tals-syntarnas sista kvarleva.

1991: Black or white - Michael Jackson
Visserligen är låten fetaste hiten, men det är inte därför den står med här. Den var med på den allra första CD-skiva jag någonsin fick, och således var MJ kanske min första riktiga megastar.

1992: Catch the Moon - Stefan Andersson
Få har kanske just sett Stefan live, eller köpt albumet. Men 1992 kom Killinggängets första TV-serie, "I manegen med Glenn Killing", och där imiterade Robert Gustafsson Stefan och framhöll honom som en kille som inte visste annat än "some put the trust...".

1993: Two Princes - Spin Doctors
Mer känd som den-där-vadhettere-låten-med-Just-go-ahead-now. Att låten skulle bli årets största beror inte mest på att den är bra utan mest på att alla andra bara gjorde skräp det året. Exempelvis var U2 inne i en alternativrockar-era med "Zooropa" och idén att Bono skulle smeka citroner i musikvideor.

1994: Basket Case - Green Day
Samma år som Kurt Cobain dog och TLK och Cardigans debuterade slog punk-poparna Green Day igenom hårt. Att MTV fanns där till hjälp för såna som gör lättsåld punk försämrade ju inte saken.

1995: Wonderwall - Oasis
Näst efter Pink Floyds "Dark side of the moon" (1973) är "What's the story, Morning Glory" det bäst säljande brittiska albumet någonsin. Lägg till att kanske den bästa Bond-låten, "Goldeneye" skriven av Bono/Edge, kom samma år.

1996: Gå&Fiska - Gyllene Tider
Vad ska man säga? Svenskt publikrekord på Stockholms Stadion, en EP med "Gå&Fiska" och "Juni, juli, augusti"...det var inget dåligt återtåg.

1997: Truly, Madly, Deeply - Savage Garden
Alla OC-generationare tycker att detta är tidernas bästa lovesong. Jag föll för SG...bigtime. Många var vi som grät när dom splittrades. Men det var härliga år.

1998: When you're gone - Bryan Adams feat. Mel C
Åren 1997-2000 fylldes mest av vedervärdigt skräp eftersom alla skivbolag började sälja bajsmusik i större utsträckning och det fanns ingen fildelning heller. Ingen hade så snabb uppkoppling i Sverige, tack vare näringsminister Björn Rosengren. Lyckligtvis fanns det mainstreampop som inte lät lika illa som allt annat.

1999: Hos dig är jag underbar - Patrik Isaksson
Kanske var det för att Sverige verkade kanske kunna klara sig utan Brolin, eller så kanske Patriks album "När verkligheten tränger sig på" bara är bra...men det är i alla fall en förjäkla bra låt. Vem kan inte texten?

2000: Kids - Robbie Williams feat. Kylie Minogue
4 år efter att ha sjungit med Nick Cave på albumet "Murder Ballads" tyckte Kylie att det var på tiden att göra lite glad musik. Hon gjorde nåt soloalbum och sjöng en duett med Robbie. Även om Kylie gör det bra så går det bara inte att stjäla showen från RW...tyvärr.

2001: Elden - Lars Winnerbäck
Alla artister behöver en Isola. En sån där skiva som gör en riktigt känd, som har ett gulaktigt omslag, och som sticker ut lite från alla andra skivor. Lasse drog ihop Hovet för första gången, åkte ut till Ridge Farm i England, drack bira och gjorde ett fantastiskt album.

2002: Sundance Kid - Kent
Det bästa svenska albumet genom tiderna, "Vapen&Ammunition", kom på våren. Kent vann vartenda jävla musikpris som fanns (till och med "årets stockholmsband" trots att gubbarna kommer från tuna) utom "årets låt" på Rockbjörnen. Kent hade 4 av 5 nomineringar i kategorin, dvs alla singlarna de släppt under året. Vann gjorde Håkans "Kom igen Lena" (som troligtvis är snodd från Dexy's Midnight Runners "Come on Eileen" från 1982).

2003: Här kommer alla känslorna på en och samma gång - Per Gessle
Kent fyllde Stadion, men det alla pratade om var den där jävla Gessle som verkade snyta hits ur näsan. Albumet "Mazarin" innehåller 14 barnsligt enkla melodier med 13 nästa lika enkla texter, och därmed blev Per, återigen, popkung.

2004: You can't steal my love - Mando Diao
Oftast fyller borlängeklillarna sina album och EPs med oväsen och texterna kommer direkt från skrevet. Men för en gångs skull gav sig Gustaf fan på att skriva något sammanhängande. Låten handlar om att vara ung, och att vara kär i den där flickan som man egentligen kanske inte borde vara kär i, men man kan inte liksom göra så mycket åt saken.

2005: Jag har varit i alla städer - Håkan Hellström
Håkan ville göra lite mer akustiskt, och hans energiske sidekick, elgitarristen Timo, ville göra solokarriär. Det slutade i albumet "Ett kolikbarns bekännelser". Håkan sjunger om sitt liv; saker han är stolt över i livet, och de ögonblick han är mindre stolt över. Få sånger beskriver längtan så bra som just "Jag har varit...".